jonna

Vi åkte in på förlossningen förra lördagen. Den 26 september för att vara exat. Detta pga att jag fått en blödning som dom tyckte att jag skulle kolla upp. Vi skrevs in kl 14 ung och då var jag öppen 3 cm och hade 4 värkar på 10 min enligt ctg:n. Värkarna gjorde inte ont men barnmorskan tyckte att vi kunde stanna iaf om det skulle dra igång iom det har gått så fort för mej dom andra gångerna. Eftersom vi hade barnvakt och det nog hade varit mer stressande att vänta hemma så stannade vi kvar och gjorde oss hemmastadd i dagrummet med tvn som sällskap. Tog en sväng ner på centralhallen och köpte lite gott i kiosken och gick tillbaka i hopp om att värkarna skulle starta. Timmarna går och hoppet att nånting kommer att hända är långt borta. Kl 20 så kolla bm mej igen och då hade jag öppnat mej 4 cm. 1 ynka cm på 6 timmar. Snacka om att jag misströstade och var övertygad om att det inte skulle hända nånting på flera veckor.
Nu var det skiftbyte och den barnmorskan som tog över var snorkig och tvär. Ifrågasatte varför vi stannade kvar öht och att vi kunde ju fara hem. Kan förstå att man är så sur och tvär när man måste leva med en sån dålig hempermanent som hon hade.

Vi bet iaf ihop och tog en tur till mot tandläkarhögskolan i hopp om att värkarna skulle komma igång äntligen. Men icket. Vid 22-23 då var vi less på allt och började lite smått fundera på om vi skulle fara hem och vänta iaf. Jag kände väl inte eg för att fara om det skulle dra igång men samtidigt ville jag inte vara kvar där och sitta som en dö sill i soffan. Men då vid 24 så började äntligen värkarna kännas och komma med nån minuts mellanrum. Danne var ut och sa till att vi ville ha ett rum för nu var det dax. Efter en halvtimme så satt vi fortfarande kvar i dagrummet utan rum och jag kände att nu ville jag ha lustgasen. Vi trycker på larmknappen och iom det är närvaro intryckt så går akutlarmet och bm kommer kutandes. Tur som jag hade så var det den snälla blonda som var först och hon tog mej under armen och ledde mej in på rum 5. Tyvärr så fick inte jag ha henne då hon var upptagen med att försöka ringa efter extra personal och hade redan en förlossning att hjälpa till med. Förutom mej så var det 5 till som födde samtidigt så det var verkligen kaos på förlossningen och folk ramlade in med värkar helatiden.

Själv fick jag min älskade lustgas och bm kollade hur mkt jag var öppen. Klockan var 00.30 ung och jag hade lyckas ta mej 5 cm iaf. Bm går ut och kommer efter en stund tillbaka och säger att läkaren vill ta hinnorna då mitt vatten inte gått än. Klart hon får göra det så det äntligen börjar hända saker. En snabb koll kl 1 när hon tar hinnorna så är jag fortfarande öppen 5 cm. Vattnet tas och då ser man att bebis bajsat i vattnet. Det är ett tecken på att bebis är stressad så hon sätter mätaren på bebis huvud för att mäta hans hjärtljud. Själv är jag inte medveten om så mkt som händer runt mej för jag har så tätt mellan värkarna. Helt plötsligt så känner jag första krystvärken så jag trycker på lite lätt. Nästa krystvärk så trycker jag lite hårdare och känner hur han "ploffar" ut. I dimmorna så hör jag en lite skräckslagen Danne som ropar "Hjälp, den ligger här"!! Tydligen så står bm med ryggen mot mej och håller på att fippla med instrument och medicin jag ska ha efteråt så hon ser inte. Klockan var 1.13 när jag började krysta och 1.13 så var lilla Sixten ute.

Han skrek inte som dom andra gjorde utan gnydde lite och bm fick inte igång han. Så det blev att klippa navelsträngen och springa till akutrummet med honom. Jag skickade Danne efter för att se hur det gick. Själv var jag fortfarande så chockad att det redan var klart att jag inte riktigt registrerade att han var ute. Hann inte bli riktigt rädd heller. Danne kom in igen så han inte klarade av att se hur dom sög och höll på för att få igång Sixten. Det knackar på dörren och världens snällaste Doktor Svante kommer in. När jag såg honom så kände jag mej trygg då det är han som har haft hand om Emil i alla år vi gått på barnmottagningen. Tror han blev lika chockad som jag när han såg mej ligga där. Dom skulle ta honom upp på barn 4 då han hade svårt med andning och dom ville övervaka honom. Innan dom for upp så kom dom så jag fick se honom genom kuvösen att han levde. Danne följer med dom upp för att se vars han ska ligga och undertiden så kollar bm hur det gått för mej. Resultatet var att jag sprack och fick sy 4 stygn. Tror fan bedövnings sprutorna gjorde ondare än hela förlossningen, kändes som om hon stampade in nålen allt hon bara orkade.

Fick efter segerfikat fara upp och se min lilla Sixten, 3025g och 46 cm lång. Var lite panikartat att se honom ligga där med en cepap och syrgasmätare. Det var ju inte detta som jag hade räknat med. Jag skulle ju föda och fara hem. Tydligen så hade han ryckningar som dom trodde berodde på lågt blodsocker så dom börjar tillmata honom på en gång. Det var hemskt att lämna honom på barn 4 för att fara och sova. Hade turen att få eget rum och att Danne fick sova kvar. Att ha fött barn och inte få ha han brevid sej är ingen rolig känsla.

För att sammanfatta hela denna vecka lite snabbt så har vi fått leva i ovissheten om han haft en liten hjärnblödning men som tur är så var alla tester negativ så det hade han inte. Ryckningarna han har och andningssvårigheterna berodde på att jag slutade med min medicin innan så han hade helt enkelt abstinens. Hade jag fortsatt äta min medicin under hela graviditeten så han fick ta abstinensen när han fötts så hade han inte alls blivit lika sjuk som han har varit. Så efter en vecka på barn 4 så har vi nu fått permis över helgen och ska tillbaka på tisdag och se så han har gått upp i vikt igen och ta lite prover. Ser allt bra ut så finns det inga hinder att vi blir utskriven. Sista vikten som togs var 2769 g så vi får väl se på tisdag. Han äter, sover och skiter som han ska och är nöjd med tillvaron.

Imorrn så kommer dom stolta bröderna och hälsar på. Längtar så efter dom då det är två helger eg som jag inte träffat dom. Så imorrn blir det att pussa på dom massor