jonna

Har tänkt lite på detta att känna sej bitter. Har man rätt att känna sej bitter flera år efter en händelse?? Får man känna vissa dagar att man är en riktig bitterfitta?? För bitterfittan i mej vaknar med jämna mellanrum och jag blir arg på mej själv när hon vaknar till liv igen. Jag vill inte känna mej bitter och sviken längre av denna person. Men jag gör det och jag förstår inte varför. Ska jag bli en som lever i det förflutna och inte kan se det jag har framför mej just nu? Men ibland så är de så jälva skönt att va denna bitterfitta och gnälla och skälla å va arg och förbannad. Denna person, eller personer, som jag litade på som svek mej så grovt. Som svek mej och skar ut hjärtat ur min kropp. Som inte hjälpt till att bygga upp det  jag är idag utan lämnade mej blödande och döende i ett dike. Som sket i allt och bara tänkte på sig i första hand och brydde sej föga hur jag antigen levde eller dog.
Är man en bitterfitta om man blir arg och förbannad när personer inte kan stå för det man gör utan ljuger och tror att det inte syns?? När man ställer dom mot väggen och dom förnekar allt även fast man vet. Och att man vet att det händer långt innan dom skar ut hjärtat ur min kropp??
Är man en bitterfitta när man man lever lycklig idag men ändå känner sej sviken och lessen över det som hände då?
Då är jag nog en bitterfitta....


Annars då???
Snart är det fredag och mina små goa kommer. Kalas vankas på söndag för stora killen som fyller 14 år på måndag. Det är helt otroligt vad tiden går fort, för fort tycker jag. Min lilla goa bebis är inte nån bebis längre tyvärr. Utan han har förvandlas till en super go tonåring ist med en konstig röst. Han låter mer som en fullvuxen karl nu faktiskt. Så idag så blir det att fara och handla lite till tårta och sånt. Mamma och syster Jenny följer med oxå. Länge sen vi hade en shoppa dag så det är kanske på tiden. Ska hoppa in i duchen nu och försöka fixa till mej lite. Sen så blir det att vänta på Håkan och höra när bilen är tillgänlig att låna.